du är borta, jag vet, men att det skulle ta så hårt på mig visste jag inte
Mitt i allt av mitt egna struliga liv hände det, inte nog med att mamma & pappas giftemål strulade, utan du, du strulade verkligen till det!
Dagen var den 8:de April 2008, när jag gick i trappuppgången kände jag att något var fel, men inte vad.
Sekunderna senare, visste jag vad som var felet.
Du var död, inte nog med det, det var jag, som då hade börjat inleda mitt elfte år som hittade dig.
Jag gick runt i lägenheten, helt själv, kollade i köket och i vardagsrummet, ropade, sen kollade jag toaletten, rädd som jag var ställde jag mig bakom dörren, ifall någon skulle stå där.
Men ingen var där & bara ett rum kvar, ditt sovrum.
Resten kan ni lista ut själva.
Det var inte menat att jag skulle hitta dig, det var inte menat att på grund av detta skulle mitt liv sabbas, det var inte meningen.
Än idag har jag problem med att sova, såfort jag sluter ögonen, får jag en tillbaka blick, jag spolas tillbaka i tiden, allt börjar om, hela dagen blir på nytt, allt jag sagt kommer tillbaka.
Tankarna låter mig inte vara, dom stryper mig långsamt, dom gör så gråten alltid är i halsen, dom fyller mina ögonen med tårar.
Det har förstört mitt liv.
Jag älskar min farmor, mer än allt, hon var den som betydde så sjukligt mycket för mig, men samtidigt den personen som sårat mig mest genom åren.
Idag har jag svårt att lita på personer eftersom farmor lovade mig att aldrig göra något som sårade mig, men hon gjorde det.
Jag kan skriva en bok, en bok om mitt liv, hur dramatiskt det har varit, men mer nu orkar jag inte.
Du är bäst, men du var bättre förr.
Kommentarer
Trackback
